That was the birth of Downhill Bluegrass Band’s new album; an album reflecting on preserving our resources, on not giving everything away to the money-grabbing men. It’s about future generation’s right to unspoilt land and clean water. Maxida Märak joiks, which means the band has had to make a detour from some of the strict bluegrass conventions: “We don’t want to accompany joik. It should all meld together.” Kajsa Kjellgren Westin says. “We want to create new material here and that has forced us to consider which characteristics can be changed or removed in the process. And which ones can’t be removed?”

Downhill Bluegrass Band has had to examine its own ideas of what can be set to music and how to compose, so that the music doesn’t lose its soul. “It’s about identity. Maxida has said how she needs to keep the joik’s and her own identity so it doesn’t become some bloody tra-la-la. In the same way that I can’t play heavy metal and call it bluegrass, that wouldn’t be Downhill Bluegrass Band.” Kajsa Kjellgren Westin says and continues, “We’re proud of the result or we wouldn’t have made this album.” The problem with Swedish mining policies is that it costs next to nothing for companies to extract minerals from the ground.

This means that foreign companies can fly in, exploit areas and then just fly out again. The local population is left with clean-up costs stretching to millions of krona, and land and water – the foundation of the Sami – is laid to waste. For Maxida  the album is a way of expressing what’s going on in the north of Sweden: “Everything is politics, you can’t escape it. This is evident in bluegrass since it originates in the working class. I understand musicians who only want to sing about summer and sunshine but that artist is not me. I don’t believe anybody thinks I am either” Maxida Märak says.

“I’m concerned that this wealth of resources, history, culture, and tradition should remain and that the reindeer herding industry should be protected. An album in the Lule Sami language can hit a nerve in ways that I can’t predict”

Kajsa Kjellgren Westin of Downhill Bluegrass Band says. So here are two old traditions, united in one album. On one side is Maxida Märak, singing for her people. On the other is Downhill Bluegrass Band, playing for people forced to live in mining districts with drug and alcohol abuse, suicides and heavy industries.

The result is a musical mix vibrating with energy – filled with all that which makes bluegrass real and true

Reviews

Swedish bluegrass?  YES! And who’d’ve thunk it! Maxida Marak, a member of the indigenous Sami people of Sweden, has joined with Downhill Bluegrass Band to create an album inspired by mining interests ripping up pieces of the Sapmi (Lapland) area. And what a sweet and memorable album it is!

The thirteen songs include two originals each by Maxida and Downhill’s Jonas Kjellgren. Swedish writers Jan-Olov Johnsson and Jacob Knapp are tapped for one song each. They also offer Gordon Lightfoot’s “Home form the Forest,” The Waterboys’ “Fisherman Blues” and right on point Darrell Scott’s “You’ll Never leave Harlan Alive” with a new verse Maxida wrote. Also dead on point and offered both in Swedish and English is Steve Earle’s “The Mountain.” The traditional “Darling Corey” also appears in both English and Swedish versions.

The love of the music and the passion the band and Maxida bring to the project is the album’s core. All clearly poured their hearts into it. Downhill clearly understands bluegrass and they play splendidly.

This album came to me out of deep in left field, and I am delighted it found me.

— Michael Tearson

Hel artikel från Lira nummer 1 2015

SAMISK BLUEGRASS. Vem kunde tro att den samiska
och den amerikanska musiktraditionen kunde gifta sig
så naturligt? Sångerskan Maxida Märak hittar här en
naturlig ton tillsammans med kompande bandet Downhill
Bluegrass Band. Så vitt jag vet är det här en ganska unik
crossover men när man hör det oskavande resultatet är
det konstigt att inte fl er provat på det.
Nu handlar mycket om att Märak bemästrar samisk
sång med lika stor behållning som den träsksmakande
amerikanska folkditon, men även i tematiken hittas
beröringspunkter om urfolk, storfi nansens exploatering av
naturen och om folkets resning. Och det är i de innerligaste
mötena mellan fl addrande mandoliner, lätta som
fjärilsvingar, och Märaks pondusfyllda röst som albumet
når högst.
Gåhtsså gieres corey är både tung och slingrig,
titelspåret The Mountain luftigt och välkomnande. Maxida
Märak är just nu även aktuell med samarbetet med rockgruppen
Mando Diao med Love last forever, den offi ciella
låten för skid-vm i Falun. Missa inte!
THOMAS JONSSON

Samisk jojk och amerikansk bluegrass. Detta samarbete visar att kombinationen är ett genidrag. Albumet får mig omedelbart i sitt grepp och går nästan oavbrutet i en hel vecka i mina lurar.
Det är något med det samiska språket som i mina öron rent känslomässigt gifter sig oerhört väl med den där ödsliga och sorgsna känslan i bluegrassen. Att tematiken med gruvnäringen som inkräktar på marken binder samman samerna med bergsborna i Appalacherna bidrar naturligtvis det med.
Märak sjunger gudomligt och Downhill spelar på hög internationell nivå. Framför allt känns det att det är musik som är på riktigt.

Ralph Bretzer

Bluegrass är en variant av countryn som har hämtat inslag från brittisk och irländsk folkmusik. Downhill bluegrass band är ett rutinerat band från Dalarna och i deras musik kan du även höra spår av svensk folkmusik. Gruppen har släppt fem album tidigare, det senaste Wonderland släpptes så sent som i sommaren 2014.

Gruppen gav tillsammans med Maxida Märak ut en Ep med låtarna East of the Mountains och The Mountain 2012. Båda låtarna finns med på Mountain songs & other stories. The Mountain är skriven av den amerikanska singer/songwritern Steven Earle och på plattan finns den i två versioner – på svenska och på lulesamiska.

Albumet Mountain songs & other stories, som kan räknas som Maxida Märaks debutalbum, innehåller totalt 13 låtar på engelska, lulesamiska och med jojk. Låttexterna är skrivna av ett flertal textförfattare och några av texterna har översatts till lulesamiska av Valborg Mangs Märak.

Maxida Märak tillhör de artister som kämpar för samiska rättigheter och hennes kamp genomsyrar hennes val av låtar och jag uppfattar valet att översätta en del av låtarna till lulesamiska som en medveten politisk handling: ”Ni försöker ta våra marker med jag använder mitt språk för att säga er att ni gör fel.”

Jojkarna som hörs på albumet är gjord av Maxida Märak. Märaks jojkar kan beskrivas som glidande vattendrag utan höga toppar och djupa dalar. I låten Várálasj fungerar detta sätt att jojka mycket bra, men i andra låtar önskar jag hon kunnat byta sätt att jojka. Att använda samma typ av jojkstil på ett helt album uppfattar jag som en aning slött. Men hennes likartade jojk kan ju även bero på att hennes känsla för låtarna ständigt är densamma, vad vet jag.

Märak försöker så slå sig i på världens hiphop-scener men efter att jag lyssnat på denna platta ett antal gånger jag har fått en insikt. Hon är inte rapstjärna, inte än i alla fall. Hennes styrka ligger i hennes rena och starka sångröst. Om hon använder den kraftfulla sång rösten når hennes budskap fram betydligt snabbare än genom hennes hiphop- och dansmusik.

Mountain songs & other stories klarar sig bra i skivfloden och albumets styrka är Maxida Märaks starka röst och hur samspelta Downhill bluegrass band känns. Jag hoppas att Downhill bluegrass band och Märaks samarbete fortsätter även i framtiden både på livescenen och genom nya låtar. Bästa låtarna: Várálasj och Next Step.

Marica Blind