Contact: +46 73 036 02 00

”Livet är en svinblink.  Det gäller att välja rätt, spela för att glömma att man finns till”

CONTINUE

Om Pelle

Spelmannen, skröneberättaren och munspelaren Pelle Lindström, med mer än 50 års musikalisk erfarenhet bakom sej, slår sig ihop med Downhill Bluegrass Band och blandar influenser från den amerikanska södern, bergen i Appalacherna , polskor från Leksands skogar och bluegrass sprungen ur Torsåkers mylla.

Pelle Lindström, som har ett förflutet i Kebnekaise, Urban Turban, gjort inhopp tillsammans med Stefan Sundström och Robert Broberg , varit vapendragare i många år till Peter Karlsson och gjort inhopp i snart sagt varje existerande bluesband, är en spelman med rötter i både den svenska folkmusiken och den amerikanska bluesen.

Downhill Bluegrass Band har under mer än 18 år turnerat i både Europa och Usa och gett ut ett flertal skivor. Med rötterna i Bergslagens gruv- och stålindustri, med den för bluegrassen akustiska traditionella instrumenteringen från de Appalachiska bergstrakterna strålar de här samman med Pelle Lindströms munspel och djupa, rullande röst och skapar klanger och sånger med dofter från fjärran tid, dofter av jord, hårt arbete, dofter av stål, alkohol och ond bråd död.

”Musicerande är något som sker inför publik, det är där man kan hitta ´vardagens extas´ i musiken”, allt enligt Pelle Lindström. Eller med favoriten Dan Andersson ord: ”Jag spelar för att glömma att jag själv finns till”.

 

Recension från Lira Musikmagasin

 

Downhill Bluegrass Band har hållit på i över tjugo år. Förra skivan, Mountain songs and other stories, var ett samarbete med Maxida Märak. Samarbetet gav tydligen blodad tand för även denna skiva är ett samarbete, denna gång med sångaren och munspelaren Pelle Lindström.
Lindström släppte en soloskiva för så länge sedan som 1983. Därefter har han gjort album med bland andra Stefan Sundström och Urban Turban. Men nu är det första gången på 33 år som han är huvudman på en skiva.

Bell Metal Reeds består mestadels av gamla amerikanska låtar hämtade från både countryn, bluesen samt allt däremellan. Två svenska (instrumental) spår är också med. Men även om många av låtarna är välbekanta är inte arrangemangen det.

Downhill Bluegrass Band och Pelle Lindström har lyckats med att göra alla låtar personliga. Man har till exempel sänkt på tempot i Fats Domino-låten When I’m walking och sökt fram rötterna till Stagger Lee som i denna version är fjärran Elvis Presleys och Lloyd Prices hitversioner.

I gamla countryslagdängan Busted sjunger Lindström med så ångestladdad frenesi att jag vågar påstå att dom gjort den ultimata versionen. Andra godbitar på skivan är Tiokronorspolkan och otippade covern på Rolling Stones Honky tonk woman.

En underbar skiva och jag hoppas verkligen att Downhill Bluegrass Band väljer att fortsätta samarbetet med Pelle Lindström.

DANIEL GUSTAVSSON

cdbaby-music-store-logo spotify itunes

Pelle and Downhill jammar på Fishing Blues

Careless Love Konsert i By Kyrka

Saxat ur DN i en tidigare artikel av Magnus Säll

Pelle Lindström är munspelare och sångare. Spelman – men knappast av traditionellt snitt. Hos honom glider skilda tider och platser behändigt ner i samma slitna kavajficka. Hör hur han till exempel på cd:n ”Leksands spelmanslag 50 år” spelar ”Polska efter Hinders Jerk” ensam på munspel med en sugande bluesfrasering så att Leksand flyttar från Österdalälven till Mississippi. Samma trollerinummer utför han på skivan ”Pelle Lindström, munspelman” från 1983.

För kanske första gången hör jag att bluesen från början är en lokal musik från några bondhålor i sydstaterna. Han tjoar sig igenom egna trudelutter, spelar Taubes ”Flickan från Havanna” och svenska polskor och så några blueslåtar. I kommentaren till ”Divin´ Duck Blues” så skriver han: ”´Om floden var whisky och jag en and som dök, skulle jag dyka till botten och aldrig komma upp´ – visst tänker man gärna på den svenska polsketrallen ´Om alla berg och dalar vore ost och bröd, och Siljan vore brännvin´! Vi människor säger nog samma saker fastän vi pratar olika språk!” Ett livslångt förhållningsätt sammanfattat i några rader.

Han finns så klart med på skivor med banden Urban Turban och sjuttiotalsproggande Kebnekaise och har gjort inhopp hos Stefan Sundström och Robert Broberg men någon ytterligare egen skiva har det inte blivit. Han säger att han har en del material liggande, men verkar egentligen inte överdrivet angelägen. Kanske beroende på att han anser att musicerande är något som sker inför publik, det där man kan hitta den ”vardagens extas” han söker i musiken. Eller med favoriten Dan Anderssons ord: ”Jag spelar för att glömma att jag själv finns till.” Pelle Lindströms stora, outsinliga musikalitet står knappast i paritet med hans genomslag på riksnivå. Han är en av de stora undanskuffade. Utan skiva och Stockholmsspelningar så finns man inte.

Spelar gör han dock hela tiden. Jag plockar upp ett lokalt annonsblad på Café Siljan i Leksand och där finns han på var och varannan sida med fler band än det går att hålla reda på: Pelle Lindström & Hay Dukes på Klockargården i Tällberg, Pelle and the Poorboys på Cruisingkväll i Rättviksparken, ångbåtsblues med Captain Lindström´s Steam Machine på Mogården.

Naturligtvis dyker Pelle Lindström upp med sin munspelsväska även på nyligen avslutade Falu folkmusikfestival. Inne på Harry´s Pub spelar han tillsammans med några lyhörda lokala musiker i Mississippi Riverside Band akustisk blues och ragtime för en medelålders och hyfsat påstruken publik. Pelle har egen hejaklack vid ringside. Musiken gungar slött och självsäkert och några ensamma par dansar tätt ihoptryckta nedanför scenen.
Lindström blåser munspel med fyllighet och precision och sjunger med ett djupt rullande muller. En natt med jordig down home music och så har världen krympt än en gång.
Magnus Säll, kultur@dn.se