Contact: +46 73 036 02 00

…ett av Europa’s mest framstående och respekterade bluegrassband…

FORTSÄTT

 

 

 

 

Om oss…

I Downhills musik kan man höra att det finns likartade geografiska och kulturella förutsättningar i gruvdistrikten i Appalacherna, där bluegrassen har sin hemvist, och i Bergslagens gruv- och bruksorter, där bandet har sin hemort (Avesta/ Torsåker). Bluegrass är företrädesvis arbetarklassmusik, som traditionellt har speglat påvra vardagsförhållanden på gruvorter och på landsbygden. Man refererar sedan 1940-talet till det hårda arbetet i gruvorna eller på fälten, till naturen och det enkla livet i familjens härd, till svartsjukedraman och fängelsevakter, och till kampen mellan Gud och Djävulen.
I Downhills musik finns mycket av dessa ämnen representerade, texter och musik speglar livet här och idag, men med en medvetenhet om traditionen.

Bandmedlemmarna i dag är: Jonas Kjellgren på mandolin och sång, Kenneth Kjellgren på banjo, Christoffer Olsson på gitarr och sång, Kajsa Kjellgren Westin på bas och sång, Nicke Widen på dobro och Jimmy Sunnebrandt på fiol och sång

Tidigare lineups har hållit Jan Ekman på dobro, Hans Wahlstedt på gitarr och sång, Mikael Grund, nu i Dunderhead på gitarr och sång,  Ryan Drickey på fiol nu i Finders och Youngberg, Ivor Ottley fiol och Erik Gunnars Risberg på fiol. Genom åren har Jonas  och Kenneth Kjellgren varit hörnstenarna i bandet.

Downhill är också en av arrangörerna och värdband av Torsåker Bluegrass Festival, en av Sveriges största bluegrass festivaler beläget i vackra Torsåker, i ett område många kallar hjärtat i svensk bluegrass. Årets festival datum är 1-3 Juli.

 

 

 

 

 

Medlemmar

Fortsätt

 

 

Jonas Kjellgren

Jonas Kjellgren

Jonas Kjellgren

Mandolin och sång

 

 

Jonas Kjellgren, Vocals and mandolin. Jonas är grundare av Downhill Bluegrass Band tillsammans med sin bror Kenneth. Han är en erkänd låtskrivare och skriver en majoritet av Downhill’s låtmaterial.
Jonas började sin bluegrass karriär med ”Hot Steam String Band” i Umeå. Han bor nu i Torsåker, Gästrikland, där han arbetar som konstnär.
Han har en lång karriär som låtskrivare och genom åren har han blivit inbjuden flera gånger till IBMA (International Bluegrass Music Association) både som låtskrivare och som en del av Downhill.

Christoffer Olsson

Christoffer Olsson

Christoffer Olsson

Gitarr och sång

 

 

Christoffer började spela gitarr vid tolv års, men höll sitt gitarrspel inom sitt eget låtskrivande. Många år senare upptäckte han Bluegrassen och ”The Appalachian Sound” och började spela bluegrass med ett särskilt intresse för flatpicking. Bluegrass hjältar som Tony Rice, Ricky Skaggs, Dan Tyminski och många andra är stora influenser i både hans sång och gitarrspel. Hans kompositioner speglar livets ögonblick som vi alla står inför och de känslor som man bara kan fånga i en sång. Christoffer är en skicklig trummis men hanterar gitarrspel med en finess och touch som är unik för honom.

 

Kajsa Kjellgren Westin

Kajsa Kjellgren Westin

Kajsa Kjellgren Westin

Kontrabas och sång

 

 

Kajsa Kjellgren Westin, sång och ståbas. Började sin karriär inom bluegrassmusik i bandet ”Hillfillies”. Förekommer också inom den svenska folkmusiken tillsammans med löst bildade kvinnliga kommun ”Bröd, Kärlek och Choklad”.
Bor i södra Dalarna på liten gård tillsammans med Kenneth Kjellgren. ”Röstades fram som bästa som bassist i Downhill” Bluegrass Band fem år i rad……..

 

Nicke Widén

Nicke Widen

Nicke Widen

Dobro

 

 

Nicke Widén, Dobro är en eftertraktad studio och livemusiker på professionell basis. Nicke driver sin egen studio ”Ljudo” i Uppsala, där han spelar in och producerar musik. Han undervisar i dobro, gitarr och lapsteel.
Ett av hans ganska ovanliga projekt är en duo som utför Elvis Presley covers. På ryska.

Jimmy Sunnebrandt

Jimmy Sunnebrandt

Jimmy Sunnebrandt

Fiol och sång

 

 

Jimmy växte upp med att lyssna på första generationens bluegrass som Stanley Brothers, Jimmy Martin, Bill Monroe etc. och han har spelat fiol sedan han kunde gå. Hans far Leif introducerade honom för fiolen  och det blev sedan Jimmys huvudinstrument  bredvid  contrabasen. Han började spela på scen när han var sex och hade för vana  att läsa serietidningar mellan sina solon….Jimmy har sedan dess spelat och turnerat i USA och Europa med bl. a. James King, G2  och många andra konstellationer som sträcker sig från Bluegrass till folkmusik, pop och rock.

 

Kenneth Kjellgren

Kenneth Kjellgren

Kenneth Kjellgren

Banjo

 

 

Kenneth Kjellgren, banjospelare och grundare av gruppen tillsammans med sin bror Jonas. Bor i södra Dalarna på en liten gård tillsammans med Kajsa Kjellgren Westin.
Har varit aktiv i svensk bluegrass sedan slutet av 70-talet och har varit en del av grupper såsom: Foggy Mountain Faggot Boys, Cayenne, Dor och Moore, Weeds, Gravelroad, Gravity och Barnyard Fury.
Kenneth är också styrelseledamot i Torsåker Bluegrass Festival, Sveriges största bluegrassfestival.

 

 

 

 

Recensioner

Fortsätt

 

 

 

 

… recensioner om oss

 

↓ Artikel från DN om när Downhill blev större än Avici

Det går visst att bli profet i sin egen hemstad.

Downhill Bluegrass Band tillhör dem som lyckats motbevisa det gamla talesättet.” I Dagens Nyheters artikelserie del 5 “Klyftan mellan stad och landsbygd” belyses skillnader på vad vi har i lurarna när vi lyssnar på strömmande musik.

Downhill Dn Kultur

DN Kultur Juli 2014
Andreas Nordström

Det går visst att bli profet i sin egen stad. Downhill Bluegrass Band tillhör dem som lyckas motbevisa det gamla talesättet. I Avesta är de världens största band.
De tre senaste månaderna är Downhill Bluegrass Band det mest strömmade bandet i Avesta. Med på listan över artister som är populära i den lilla staden längs Dalälven i södra Dalarna återfinns giganter som Kent, Avicii och Eminem. Men Downhill Bluegrass Band är alltså störst. Av alla.
När DN redovisar siffrorna för Kajsa Kjellgren Westin som spelar bas i gruppen låter hon först en aning tvivlande. Sedan brister hon ut i ett försiktigt jublande.
– Wow!, säger hon långsamt.
– Alltså, det är naturligtvis helt fantastiskt. Men jag vet hur de andra i bandet kommer att reagera när jag berättar det. De kommer att ifrågasätta om det stämmer. Vi är ett ganska kärvt gäng. Det här gör verkligen inte att vi slår oss för bröstet. Och det gör oss inte säkrare när vi står på en scen.

Medlemmarna i Downhill Bluegrass Band kommer från Avesta och Torsåker i Hofors kommun. De spelar, kanske inte alldeles oväntat, bluegrass. Stilen är modern, men samtidigt finns tydliga traditionella kopplingar. Bluegrass kan svepande beskrivas som en undergenre till country. Den är närmast helt förbisedd i Sverige. Musiken hörs nära nog aldrig i radio och tidningarna betraktar i bästa fall genren som en kuriositet. Landets bluegrass-entusiaster är emellertid mycket hängivna. Och i detta mikrokosmos är Downhill Bluegrass Band sannolikt störst i Sverige.

– Vi är ganska välkända i Europa och USA. När vi var på en festival i Kentucky som besökare så ropade folk: ”Oh look, it’s Kenneth Kjellgren, the Swedish banjoplayer.” Riktigt så är det ju inte på tunnelbanan i Stockholm, säger Kajsa Kjellgren Westin och skrattar. På frågan om varför gruppen fått ett så stort genomslag i sin hembygd svarar hon att det dels har att göra med att de har funnits länge. Jonas och Kenneth Kjellgren, duon som utgör den kreativa kärnan, började spela tillsammans 1998. Men hon tror också att det finns mer filosofiska förklaringar.

– Delvis har det nog att göra med att bluegrass har sina rötter i miljöer där det råder påvra förhållanden. Det var fattigt och vitt i Appalacherna där genren har sina rötter. I Bergslagen finns spår av liknande traditioner. Här finns en stark arbetarkultur, en tydlig religiositet och i viss mån också en dryckestradition. Det är inte så konstigt att det väcker ett intresse för musik som präglas av svärta. Om du jobbat ryggen av dig i Garpenbergs gruva så kan du relatera till den här musiken.
Enligt Kajsa Kjellgren Westin handlar det alltså om identifikation. Helt och fullt.

– De som lyssnar på oss kanske känner att de inte behöver gå över Atlanten för att hitta någon som talar till just dem. Sedan är det säkert betydelsefullt att det inte finns något kändisskap inblandat. Vi sitter och fikar i Plushuset i Avesta centrum, som alla andra. Vi är inga stjärnor. Vi är en del av det lokala samhället. Kajsa Kjellgren Westin menar att för den som erkänner musiken som ett andligt kommunikationsmedel så är det relevant att prata om geografisk tonalitet.
– Vår musik har en lokal autenticitet som jag tror är svår att reproducera för musiker som inte kommer härifrån. Många säger att vi säkert skulle kunna slå i USA. Men vi kan aldrig konkurrera ut jänkarna på deras eget område. Vi kan bara göra vår musik.

Märker ni av det lokala intresset?
– Vi sitter och hoppas på att det kommer 30 pers till en spelning. Så sedan kommer det 300 pers. Så ja, vi märker av det. Men det är en avvägningsfråga. Vi vill inte trötta ut folk. Man vill inte bli stående på Kingen, ja den lokala puben alltså, varenda fredagskväll och försöka få publiken att skråla med. Vi vill inte vulgarisera det lokala intresset. Men självklart är det inspirerande att det finns någon som bryr sig om vad man gör. Att någon lyssnar.

Hur skulle du beskriva Avesta som musikstad?
– Det är en för jäkla bra musikstad. Räknar du in orter som Hedemora, Fagersta och Norberg så hittar du ett oerhört rikt kulturliv. Och det är inte så kommersialiserat. Det finns en äkthet i viljan att få spela tillsammans. Musicerandet präglas också av en glädje och spontanitet. Det är något närmast organiskt.

Vilka tips skulle du vilja ge till andra band som vill nå ut i sin hembygd?
– Lägg örat mot marken och lyssna. Försök att identifiera vad som är speciellt med just bygden där du bor. Hitta nerven som präglar det samhälle du lever i. Det där tycker jag Eldkvarn och Ulf Lundell är bra på, att sjunga om sin plats på jorden. Hur viktigt det är blir särskilt tydligt inom jojken. Du kan inte jojka om björnen. Du måste vara björnen. Lyckas du sedan tonsätta det lokala så kommer den som lyssnar att känna att, oj, det här handlar om mig.

Arikel i PDF -Format

↓ Review You

Sweden’s own Downhill Bluegrass Band has released five albums since forming in 1998. Their latest, 2014’s Wonderland, once again shows the level of mastery the band has attained over the traditionally American genre of bluegrass. The arrangements, songwriting, and vocal delivery all do exactly what they should to help convey the emotional triumphs and tribulations that the working class is subjected to. Wonderland leans more towards the tribulations side of things, dedicating more time to some somber material. This eschews the balance of the album a bit too much, but still makes for an engaging listen.

Downhill Bluegrass Band is a six piece group featuring Jonas Kjellgren on mandolin and vocals, Kenneth Kjellgren on banjo, guitarist and vocalist Mikael Grund, bassist and vocalist, Kajsa Kjellgren Westin, and Nicke Widen and Erik Gunnars Risberg on the dobro and fiddle respectively. As one might imagine, this not only provides all the necessary ingredients towards a full bluegrass sound, but a lush soundscape in general; one that’s full of exceptional musicianship.

Kicking things off is the quickly paced, “No Matter How Hard I Try.” This is a fantastic display of the energy and talent the band is capable of. The quick banjo picking, strong harmony vocals, plucky bassline and beautiful mandolin really stand out. Given the pacing of the track, it’s not all surprising that it’s over in a little less than two and a half minutes, but it’s a wonderful toe-tapping time while it lasts.

The title track is closer in tone to what the rest of the record is like. While it’s not a plodding pace by any means, it’s obviously slower than its predecessor, focusing more on the story of its weary traveler. One of the strong moments of the song is the instrumental refrain that features the dobro and mandolin playing together in a stunning harmony. The song in general is beautifully performed and arranged and still manages to include a bit of a sing-along hook to its chorus, despite the somber nature of the lyric.

“Wouldn’t It Hurt” continues along these somber lines, beginning more as a country song with a simpler arrangement. It uniquely builds up to include more instrumentation, gradually bringing in the banjo and fiddle until it reaches the band’s full ensemble. It’s a fascinating little touch to make as it gives the listener time to hear some of the individual capabilities of the instruments one-by-one. The song that follows, “The Game is Over,” returns to the full arrangement with a prominent bassline and also picks up the tempo. It remains just as somber as the songs that precede it, with the singer basically conceding to defeat in life and love.

If there’s one flaw to the album it’s that the slower songs dominate in terms of number and length. “Listen Up” and “Homecoming Glasses” are both exceptionally plucky and perky songs, but they’re also as brief as their sister track that opens the record. Not that it’s any more interesting to hear the Downhill Bluegrass band in this capacity (because they’re interesting no matter what they play) but these numbers inject some energy and reprieve from the heavy subject matter and emotion of the slower pieces. It feels like there’s an untapped potential in listening to this sextet play an extended jam, but what we get instead are two minute snippets of what could be.

Regardless, there’s no denying the intensity of emotion the band conjures up with their lyrics and music. The fiddle goes a long way towards this, and its playing is especially noteworthy on “Elsewhere” and “The Factory.” The former is a very bluesy piece with the singer stating that he’s leaving for elsewhere. The banjo keeps a rapid pace, but the cry of the dobro and fiddle remind the listener that this is a painful farewell the narrator is undertaking. “The Factory” on the other hand bookends itself with strong fiddle performances that help announce and reiterate the spirit of the piece.

With a dozen songs to enjoy, there’s no shortage of content on Wonderland. There are the beautiful harmonies on “Go Your Own Way,” the lyrical power of “Beneath The Clay,” and the heartfelt closer of “Lay Down Beside Me.” Downhill Bluegrass Band is a tremendously inspired group of musicians united behind phenomenal musicianship and strong songwriting. While it would’ve been nice to hear some more of the group’s frenetic energy coming to life, Wonderland is still wonderful, and a necessary listen for the casual and hardcore bluegrass fan alike.

Artist: Downhill Bluegrass Band
Album: Wonderland
Review by: Heath Andrews
Rating 4.5 Stars (out of 5)

↓ Sing Out Magazine

 

 

Bill Monroe would be proud. His music has travelled very well. Lately bluegrass bands have popped up all over the world, but in Sweden the sound seems to be particularly popular.

Downhill Bluegrass Band was founded in 1997 by mandolinist/vocalist Jonas Kjellgren and his brother banjoist/harmonist vocalist Kenneth. A Grasshopper’s Lament is the band’s fourth cd and the first with all original material composed by Jonas. In addition to the brothers, the band includes Kajsa Westin, bass and harmony vocals; Ivor Ottley, fiddle; Nicke Widen, Dobro and Magnus Sundstrom , guitar and harmony vocals.

A Grasshopper’s Lament opens with “Give it up and give in” a fast-paced tune wich highlights Kenneth’s banjo, Nicke’s Dobro and the bands harmony vocals. The lead vocals taken by Jonas have a distinctly new grass spirit with thankfully no faux southerbn accent. “Reckless Wind” could come right out of Jimmy Martins songbook with it’s soulful lead vocals, Magnus’ flatpicked guitarsolo and rhythmic stops and starts.

“The Duke” is a swing-inspired tune spotlighting Ivor’s fiddle and once again Magnus’ guitar. The backing vocals are especially tasty. The title track is a moderately paced instrumental allowing each of the soloists a turn at the sweet melody. “Up and Down these Roads” wich concludes the CD, is an introspective observation on the future and the knowledge gathered over time.

If there is a criticism of the Downhill Bluegrass Band it is the sameness in the lead vocal sound. Jonas is a distinctive singer but a little variety would have been nice.

In any case the Downhill Bluegrass Band has learned many lessons from the masters of the style. A Grasshopper’s Lament is a solid, well-played bluegrass CD any American band would be right proud of.

TOM DRUCKENMILLER

 

 

↓ Bluegrass Unlimited

 

 

Strong instrumentation, good vocals and harmonies, and original material have made this group from Sweden one of the most popular bands in Europe. They also have had several successful trips to the U.S., where they have been warmly received. The project is their fourth release and was more than a year in production because they wanted a “more mature and thorough sound.”

All the songs on this project are original with Jonas as the primary composer of both music and lyrics. The music runs the gamut from straight bluegrass to jazz to the dark side of “Silver And Gold.” The title cut is a slow instrumental that lets everyone shine.

There is a variety of moods here from “Give It Up And Give In,” “Us Against The World,” “That Idiot Wind,” “Crawl Back,” to “Talking To A Barman.”

Downhill continues to draw in fans from both sides of the pond!
BILL FOSTER

 

 

 

↓ Review You

 

 

To a majority of people, bluegrass music is going to be associated with the American South and Appalachian regions where the genre developed and flourished.  Somewhere further down the list of places you might expect to hear a bluegrass band hailing from is Sweden, but that’s exactly where Downhill Bluegrass Band comes from.  Having been around since the late ‘90s, the group, led by singer and mandolinist Jonas Kjellgren, has toured extensively around Europe and released three albums.  Their fourth, A Grasshopper’s Lament, bristles with energy, talent, and exceptional songwriting.  What’s more is how staggeringly well the band plays together, resulting in a consistently stellar album that comes together as more than the sum of its parts.

The band’s line-up consists of the aforementioned Jonas Kjellgren, Kenneth Kjellgren on banjo, Magnus Sundstrom and/or Mikael Grund on guitar, Nicke Widen playing dobro, fiddle-player Ivor Ottley, and bassist Kajsa Westin.  In all fairness, no one musician outshines another across the album.  Everyone in the band feeds into the group sound and the synergistic effect it creates is always complimentary to the emotion of the song.  Even when one of the pieces doesn’t have a strikingly memorable hook or isn’t entirely catchy, the lively performances make every one of the thirteen songs enjoyable.

“Give it Up and Give In” leads the album off with the kind of sound that is very identifiable with the genre.  Quick paced banjo picking meets the gentle whine of the dobro to create a bouncy energy and a slight bluesy tone.  This matches the lyric well as Jonas sing, “Now when the fire comes down, they’ll be no one around to show you the way…”  His voice and delivery is very notable as well for its unique qualities.  If Roland Gift of the Fine Young Cannibals decided to go country with a bit of a lower pitch and tone, you’d have a reasonable approximation of Jonas’s voice.  He makes his songs compelling and delivers his lyrics just as well as he wrote them.

“Silver and Gold” demonstrates the band’s ability to create a unique arrangement in order to emphasize the emotional weight of a song.  Though it starts off with forceful rhythm guitar and vocals, the instrumental bridge is played in a gentle manner by the band, allowing the fiddle to take advantage of this and deliver a strongly emotional solo.  Throughout the piece are sustained backing vocals that also add to the song’s emotional weight.
The title track’s straight-up instrumental does a good deal to showcase the individual member’s talents as strong dobro, guitar, mandolin, and fiddle parts drive the song along its three minute journey.  The performances are so strong that the song just breezes right by in its jubilant manner.  “Count Me In” is another piece that flies right by on the strength of its fiddle, backing vocals and the way the higher timbre of the mandolin pokes its way through the arrangement to remind you of how much it adds to the music.

Though it’s difficult to call one song better than any of the others, since they are all so strongly consistent, “That Idiot Wind” is a contender for the best song here on the album.  With an intensely catchy chorus, delivered brilliantly by Jonas, and just the right amount of harmony from the rest of the group, the brilliant hook stands out amongst the many others.  “Crawl Back” is also a contender for the best song on the album given its darker tone and story about a woman who you really don’t want to get involved with; because she may be in league with the Devil.
Downhill Bluegrass Band has put together an exceptionally strong album of amazingly well-performed original bluegrass songs.  Each track is the perfect length and showcases a cohesive band playing to their full potential.  It’d be hard to improve on material this strong, so the only potential problem with A Grasshopper’s Lament is in how high the bar has been set- for future releases
HEATH ANDREWS

 

 

 

↓ Arbetarbladet

 

 

Torsåker- och Avestabaserade Downhill bluegrass bands fjärde skiva skulle ha släppts redan våren 2010, men av kvalitetsskäl fick den vänta ett år. Nu har det pillats och skruvats lite extra i studion och visst har det gett resultat.

Det är inte en renodlad bluegrassplatta den här gången, mycket av materialet är snarare gitarrbaserad singer/songwriter-rock. På spår som ”Silver and gold” och ”Us against the world” fungerar det riktigt bra. Sångaren och låtskrivaren Jonas Kjellgrens röst har ett styng av vemodigt djup i sig som inte är helt olikt det Christian Kjellvander besitter.

Dbb är ett av huvudnumren på årets upplaga av Torsåkers bluegrassfestival. Den som vill höra trestämmig sång, mandolin, fiol och hur en femsträngad banjo ska plockas bör inte missa den chansen. Men det låter väldigt bra på skiva också
NILS HOLMKVIST

 

 

 

↓ Dalademokraten

 

 

Varför skriva om en bluegrass-CD på kultursidan? Det finns flera svar: Ett är att jag skriver om precis vad jag vill. Ett annat svar är att Downhill Bluegrass Band hör hemma i Torsåker-Avesta och är Sveriges kanske absolut bästa i genren. Svaret kan också vara att bluegrass är kultur, låt vara en amerikansk kultur från början.

Bluegrass kommer från gruvdistrikten i Appalacherna. Där skapade fattiga vita arbetare sin musik. De sjöng om det enkla livet och slitet för brödfödan. I Sverige har bluegrass också fått fäste på många håll.

Downhills fjärde CD är dock inte renodlad bluegrass, om det nu finns någon sådan. Det laboreras med inslag av irländsk folkmusik, jazz och lite till. Downhills sound kommer mycket från instrumenteringen. Banjo, mandolin, bas, fiol, dobro och gitarr skapar ett speciellt sound som Downhill utnyttjar till fullo. Jonas Kjellgren har också stor betydelse. Det är han som skriver det mesta.

Det är ganska stillsam bluegrass som Downhill Bluegrass Band spelar, glöm instrumentdueller à la Sista färden. Här är det harmoni som gäller, en helhet som ska fram. Bluegrass kan vara väldigt skönt när gräset är grönt och Downhill Bluegrass Band är på spelhumör.
LENNART GÖTESSON

 

 

↓ Countrywood

 

A Grasshoppers Lament är Downhill Bluegrass Bands fjärde fullängdare. Samtliga låtar är skrivna av Jonas Kjellgren, frånsett ”Reckless wind”, ”Count Me in” och ”Talking to a barman”, där Jonas tagit hjälp av Maja Göransson som textförfattare. Det är ingen renodlad bluegrassplatta gruppen har spelat in den här gången, utan man har tagit ut svängarna lite på en del låtar, och som de själva skriver i inlagan till cd:n så har Downhill Bluegrass Band ”vågat göra en skiva som är lite självständigare än de tidigare”. Variationen fungerar också väldigt bra utan att göra så stora avsteg från bandets ursprungliga grund, ingen behöver vara orolig för att Downhill Bluegrass Band ska ha svikit sina lyssnare.

Något som jag inte kan frångå att kommentera särskilt är Ivor Ottleys snygga fiolspel, det fina banjospelet av Kenneth Kjellgren och skickliga gitarrspelet av Magnus Sundström, samt att stämsången sitter som en smäck. Det ska också sägas att övriga musikanter – Jonas Kjellgren, sång, Kajsa Westin, bas och Nicke Widén, dobro – är väldigt skickliga på sina instrument och förtjänar ett lika stort omnämnande för sina insatser på plattan.

Inom sin genre tillhör Downhill Bluegrass Band gräddan av de svenska banden, och det är inte utan anledning att man turnérar en hel del utomlands också. A Grasshoppers Lament är variationsrik och en uppvisning i snygg samspelt instrumentering – ett måste för alla fans av bluegrass och närbesläktad musik!
GEORG RYTTMAN